Här kan du läsa mina senaste artiklar och essäer i dagspress och i tidskrifter.

 

 

 

 

När Ryssland tog Krim på våren 2014 började politiker och intellektuella plötsligt tala om ett nytt kallt krig. Det sades också att en ny järnridå hade gått ner i Europa. Jag ogillar båda begreppen. Jag ogillar i all synnerhet talet om en ny järnridå. Jag skall nu förklara varför.

Föreställningen om en delande järnridå genom Europa var en viktig ingrediens i det kalla kriget, före 1989. Det syftade på en gräns mellan det fria väst och det ofria öst. Perspektivet var västligt. I öst talade man nämligen inte alls om en järnridå. I betongmurens DDR talade man om en antifascistisk skyddsmur mot det kapitalistiska väst.

Begreppet järnridå tillskrivs ofta Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. I ett tal i Fulton i Missouri på våren 1946 talade Churchill om en järrnridå som efter världskrigets slut hade gått ner i Europa och som delade kontinenten i två delar, från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet.

Problemet i sammanhanget är bara detta. Begreppet järnridå myntades av nazisterna. Det förekommer redan tidigt på våren 1945 i propagandatidningen Das Reich. Korrespondenten Max Walter Clauss i Lissabon talar där om ett eiserner Vorhang som dragits ner framför de sydöstra delarna av Europa.

Clauss och nazisterna använde begreppet på i princip samma sätt som Churchill, men där fanns också en annan ingrediens. Järnridån symboliserade för nazisterna ett hot och en potentiellt gigantisk folktragedi. Vid ett nazistiskt nederlag i kriget, så löd propagandan, skulle det kommunistiska Sovjetunionen bortom ett eiserner Vorhang i öster kunna härja fritt och ta livet av folk och fä enligt eget behov och behag.

I Götebrgs-Posten läste jag rätt nyligen en artikel av en svensk militärforskare som påstod att en ny järnridå hade gått ner i Europa genom Ukraina efter Rysslands aggression mot Krim. Denna järnridå skulle då sträcka sig från Finska viken till Baku. Så kan man naturligtvis tänka, men vems järnridå handlar det nu då om? Handlar det om nazisternas eller Churchills järnridå? Jag bara frågar.

 

YLIOPISTO-LEHTI  5 / 2016

 

Det har gått tjugofem år sedan Murens fall. Muren blev 28 år och 91 dagar gammal. Den restes i Berlin i augusti 1961. Den revs i mindre bitar med start i november 1989.

I DDR beskrevs muren som "en antifascistisk skyddsvall". Muren skulle alltså skilja det ena samhällsexperimentet från det andra, den kommunistiska utopin från den västerländskt liberala. I Sovjetunionen och i de kommunistiska satelliterna fanns socialister och kommunister. I de västra delarna av Europa fanns, ja, vad då?

Vid midnatt den 11 september 1989 hade Ungern öppnat sin gräns mot Österrike. Människorna i de kommunistiska satelliterna ville, som det hette, återvända till Europa. Men Sovjetunionens egentliga sönderfall hade börjat redan med det kuppartade avlägsnandet av Chrustjev 1964, förstärkts under Pragvåren 1968 och sedan tagit en helt ny vändning med det plötsliga frigivandet av Andrej Sacharov 1986.

I sin fina bok Hur vi överlevde kommunismen med ett leende på läpparna menar den kroatiska författaren Slavenka Drakulic att kommunismen misslyckades därför att småfolket i det kommunistiska öst oroade sig för framtiden. Hennes egen mormor samlade på platspåsar som var vikna, strukna och enligt konstens alla regler slätade och inpackade i köksskåpen.

Det hela handlade om vad Drakulic kallar en fattigdomens ekologi. Den kommunistiska framtiden var dömd till undergång just för att den var så statisk, för att den inte innehöll några löften om ett brott i kretsloppet. Som köksskåpen såg ut i de östeuropeiska hemmen år 1989, ja, så hade köksskåpen sett ut också på 1950- och 1960-talen.

Själv hann jag besöka murens Östberlin två gånger, det var 1986 och 1987. Det jag minns bäst är den stora ödsligheten på gatorna nära muren. Långt senare fick jag något som påstods vara en bit av den rivna muren i gåva av en vän. Biten var mycket liten och är nu förvunnen. Biten kom med ett äkthetsintyg. Det har jag däremot kvar. Det verkar vara äkta.

 

YLIOPISTO-LEHTI 8 / 2014

I Bilbao äter jag middag med en tidigare MEP. Han säger sig ha läst böcker om Mannerheim. Jag frågar vilka. Han säger sig inte minnas.

Bilbao är en rik stad, Baskien är en rik region. Många basker vill se ett självständigt Baskien. Det sitter 500 ETA-medlemmar i fängelser runtom i Spanien. De ville en gång med våld och terror skapa ett oavhängigt Stor-Baskien, med territorier både i Frankrike och i Spanien. Den drömmen är säkert inte död, trots att ETA formellt lade ner sina vapen 2011.

Det har gått hundra år sedan första världskriget började, på sommaren 1914. Vem bar skulden för kriget? Var det bara Berlin? Eller var det också Sarajevo och S:t Petersburg, London och Wien?

Debatten rasar. Bara i Tyskland publicerades ifjol 175 nya böcker om kriget. Brev och memoarer görs tillgängliga, i bokform och på webben. Imperial War Museum i London har en serie podcasts som kallas för Voices of the First World War.

Underkategorier