Det har gått hundra år sedan första världskriget började, på sommaren 1914. Vem bar skulden för kriget? Var det bara Berlin? Eller var det också Sarajevo och S:t Petersburg, London och Wien?

Debatten rasar. Bara i Tyskland publicerades ifjol 175 nya böcker om kriget. Brev och memoarer görs tillgängliga, i bokform och på webben. Imperial War Museum i London har en serie podcasts som kallas för Voices of the First World War.

Världskriget var, och är, inte bara en angelägenhet för Europa. Indiska trupper landsteg i Marseilles. Australiensare stred vid Gallipoli, kanadensare vid Vimy Ridge. Ur ett brittiskt perspektiv handlade kriget om imperiet och dess sammanhållning. Man räknar med 700 000 döda brittiska soldater, mellan fjorton och arton. De högljudda hurraropen på Trafalgar Square i augusti 1914 tystnade med tiden.

En hel generation av européer växte upp med lärdomen att det var första världskriget som ledde till andra världskriget. I sin bok The Economic Consequences of Peace skrev ekonomen John Manyard Keynes år 1919 att det skulle komma ett nytt stort krig inom loppet av två decennier. Vilken koppling kan man, får man, idag göra mellan första världskriget och den serbisk-nationalistiska aggressionen under Slobodan Milosevic?

I Frankrike kallas kriget för la Grande Guerre, eller bara för "Fjortonarton". I England talar man om the Great War. I Tyskland talar man inte så mycket om ettan för man har fortfarande fullt upp med försöken att hantera tvåan. I Frankrike får den tyska ockupationen och la Résistance mera uppmärksamhet än skyttegravarna vid Somme. I USA är det egna inbördeskriget mera intressant än det första världskriget.

Och här i Norden blev lilla Finland självständigt som en följd av den vidsträckta oron i världen, mellan åren fjorton och arton. Också det något att minnas och kanske söka förstå.

(Publicerad i YLIOPISTO-LEHTI 3 /2014)