Det har gått tjugofem år sedan Murens fall. Muren blev 28 år och 91 dagar gammal. Den restes i Berlin i augusti 1961. Den revs i mindre bitar med start i november 1989.

I DDR beskrevs muren som "en antifascistisk skyddsvall". Muren skulle alltså skilja det ena samhällsexperimentet från det andra, den kommunistiska utopin från den västerländskt liberala. I Sovjetunionen och i de kommunistiska satelliterna fanns socialister och kommunister. I de västra delarna av Europa fanns, ja, vad då?

Vid midnatt den 11 september 1989 hade Ungern öppnat sin gräns mot Österrike. Människorna i de kommunistiska satelliterna ville, som det hette, återvända till Europa. Men Sovjetunionens egentliga sönderfall hade börjat redan med det kuppartade avlägsnandet av Chrustjev 1964, förstärkts under Pragvåren 1968 och sedan tagit en helt ny vändning med det plötsliga frigivandet av Andrej Sacharov 1986.

I sin fina bok Hur vi överlevde kommunismen med ett leende på läpparna menar den kroatiska författaren Slavenka Drakulic att kommunismen misslyckades därför att småfolket i det kommunistiska öst oroade sig för framtiden. Hennes egen mormor samlade på platspåsar som var vikna, strukna och enligt konstens alla regler slätade och inpackade i köksskåpen.

Det hela handlade om vad Drakulic kallar en fattigdomens ekologi. Den kommunistiska framtiden var dömd till undergång just för att den var så statisk, för att den inte innehöll några löften om ett brott i kretsloppet. Som köksskåpen såg ut i de östeuropeiska hemmen år 1989, ja, så hade köksskåpen sett ut också på 1950- och 1960-talen.

Själv hann jag besöka murens Östberlin två gånger, det var 1986 och 1987. Det jag minns bäst är den stora ödsligheten på gatorna nära muren. Långt senare fick jag något som påstods vara en bit av den rivna muren i gåva av en vän. Biten var mycket liten och är nu förvunnen. Biten kom med ett äkthetsintyg. Det har jag däremot kvar. Det verkar vara äkta.

 

YLIOPISTO-LEHTI 8 / 2014