När Ryssland tog Krim på våren 2014 började politiker och intellektuella plötsligt tala om ett nytt kallt krig. Det sades också att en ny järnridå hade gått ner i Europa. Jag ogillar båda begreppen. Jag ogillar i all synnerhet talet om en ny järnridå. Jag skall nu förklara varför.

Föreställningen om en delande järnridå genom Europa var en viktig ingrediens i det kalla kriget, före 1989. Det syftade på en gräns mellan det fria väst och det ofria öst. Perspektivet var västligt. I öst talade man nämligen inte alls om en järnridå. I betongmurens DDR talade man om en antifascistisk skyddsmur mot det kapitalistiska väst.

Begreppet järnridå tillskrivs ofta Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. I ett tal i Fulton i Missouri på våren 1946 talade Churchill om en järrnridå som efter världskrigets slut hade gått ner i Europa och som delade kontinenten i två delar, från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet.

Problemet i sammanhanget är bara detta. Begreppet järnridå myntades av nazisterna. Det förekommer redan tidigt på våren 1945 i propagandatidningen Das Reich. Korrespondenten Max Walter Clauss i Lissabon talar där om ett eiserner Vorhang som dragits ner framför de sydöstra delarna av Europa.

Clauss och nazisterna använde begreppet på i princip samma sätt som Churchill, men där fanns också en annan ingrediens. Järnridån symboliserade för nazisterna ett hot och en potentiellt gigantisk folktragedi. Vid ett nazistiskt nederlag i kriget, så löd propagandan, skulle det kommunistiska Sovjetunionen bortom ett eiserner Vorhang i öster kunna härja fritt och ta livet av folk och fä enligt eget behov och behag.

I Götebrgs-Posten läste jag rätt nyligen en artikel av en svensk militärforskare som påstod att en ny järnridå hade gått ner i Europa genom Ukraina efter Rysslands aggression mot Krim. Denna järnridå skulle då sträcka sig från Finska viken till Baku. Så kan man naturligtvis tänka, men vems järnridå handlar det nu då om? Handlar det om nazisternas eller Churchills järnridå? Jag bara frågar.

 

YLIOPISTO-LEHTI  5 / 2016