En essä om USA år 2012.

I november 2012 väljer USA en ny president för de kommande fyra åren.

I olika repriser under valåret har Nils Erik Forsgård besökt delstaten Alabama i USA, och i sin essä levererar han en lägesrapport och en analys av stämningar och tendenser i ett USA som kanske håller på att repa sig från en långvarig ekonomisk kris. Med avstamp i Alabama frågar sig Forsgård vad fyra år under Barack Obama har betytt för den amerikanska självbilden. Han analyserar också föreställningen om »den amerikanska drömmen» och frågar sig vad som finns kvar av denna dröm en liten bit in på det nya århundradet. Forsgårds utgångspunkt är att USA alltid är precis så svagt och precis så starkt som amerikanerna själva vill och önskar.

Essän kan med fördel läsas som en uppföljare till Forsgårds kritikerhyllade USA-skildring Heartlands. Anteckningar från en resa genom USA (2007).

ISBN: 9789515230225
Utgivningsår: 2012
Cirkapris 19.00 €
Bandtyp: Häftad
Ladda ner fullstor bild

 

HÄR KAN DU LÄSA ETT UTDRAG UR HIMLAR ÖVER ALABAMA:

”Jag hyr en bil av firman Enterprise på Fourth Avenue South i Birmingham. 

Först några svängar till vänster och sedan snabbt upp på en ramp och vidare ut på väg 280 East, i tre filer mot sydost, mot universitetsstaden Auburn. Det talas ofta om de vackra kvinnorna i Auburn. Jag låter tanken vila, denna gång.

Jag kör längs Heroe's Highway som i mötande körriktning först heter Ronald Reagan Memorial Highway för att sedan i närheten av Birmingham igen bli Heroe's Highway. I hyrbilen har någon vänlig själ på förhand ställt in kanalen Hallelujah FM. Där får jag veta att djävulen fortfarande lever. Jag får också veta att det borde vara kyrkorna som tar hand om de fattiga, inte den federala regeringen.

Förbi mig fladdrar bilar med registerskyltar som säger God Bless America eller Sweet Home Alabama. Väg 280 mot sydost kantas av kyrkor och verkstäder och små restauranger och ytterligare några kyrkor. Men mest av allt är det ändå böljande gröna träd och mycket täta skogar som omger vägen som lite berg-och dalbanemässigt löper uppåt och sedan neråt och som får min vita och automatväxlade Chrysler att ryta av vrede i stigningarna och att spinna av stillsam glädje i nedförsbackarna. Från luften såg Alabama ut som det ser ut när man gör en inflygning över Stockholm eller Helsingfors. Det var många små sjöar och det var väldigt mycket skog. På en annan delstatskanal rasar radiorösten mot "left stream media" och mot något som han kallar "Obama-think". 

Just dessa dagar i Alabama handlar alla talkshower om Mitt Romneys påstående att 47 miljoner amerikaner är offer eftersom de förlitar sig på understöd från regeringsmakten i Washington i stället för att ta kontroll över sina egna liv. Några veckor senare väljer Romney att ta tillbaks sitt påstående. 

I min vita Chrysler är jag på väg till en stad som heter Alexander City. 

Det visar sig vara en stad byggd kring ett järnvägsspår som delar bebyggelsen i två delar, på ett lite märkligt sätt. Kyrkor, kyrkor, kyrkor och någon supermarket. En bokhandel som heter For Heaven's Sake. Ett museum för så kallade muskelbilar. Flera fastighetsförmedlare. Stadens centrum domineras av First Presbyterian Church, med en hög tornspira i brunrött tegel. Vid infarten stora tomma fabriksbyggnader som en gång rymde textiltillverkaren Russell. Russell tillverkar dräkter för NFL, för alla de stora collegelagen i fotboll, för baseballagen och för många andra idrottsutövare. 

Alexander City var en gång identiskt med Russell.

I mitten av 1990-talet jobbade 7000 av stadens närmare 15 000 invånare för Russell. Sedan kom förändringarna och den ekonomiska recessionen. Idag är Alexander City bara en av alla dessa amerikanska småstäder som under de senaste åren har drabbats omåttligt hårt av nedlagda och utlokaliserade företagsverksamheter, det som ofta lite slentrianmässigt kallas för globaliseringen.

Russell i Alexander City sysselsätter idag lite drygt 900 personer. Företaget såldes 2006 till Berkshire Hathaway som ägs av miljardären Warren Buffett. Redan tidigare hade Russell i olika repriser sparkat folk, främst på grund av en utlokalisering av verksamheten till låglöneländer som Kolombien, Brasilien och Honduras. Russell har idag sitt huvudkontor i Kentucky.

Alexander City i sydöstra Alabama var en gång småstadsamerika i ett nötskal.

Det var idyllernas 1950-tal. Det var nya bilar och hus och det var resor till främmande länder. Det erbjöd en medelklassexistens som liknade medelklassexistenser på tusentals andra små orter i hela USA. Men sedan gick allt åt helvete. Stadens ledning vill nu skapa en industripark i de tomma fabriksbyggnaderna, men blekningsmedel och andra kemikalier som har runnit ut i marken gör att en köpare också måste åta sig att rena marken från gamla kemikalier. Den reningsprocessen vill ingen åta sig. Åtminstone inte ännu. 

I den lilla affären MacDavid & Co på Main Street möter jag innehavaren Keith som snart skall stänga ner och börja jobba med något annat.

Detta andra något är catering och inredningsverksamhet. Stora plakat på fönstren till hans affär upplyser om en utförsäljningsrea på 30 procent. Men affärerna går trögt. Det finns ingen som köper. Äldre damer går omkring och tittar och känner. Sedan nickar de lätt och lämnar affären. Keith suckar. Han minns en period som försäljare i Florida där han tvingades lära sig metoder som han aldrig har behövt ta till i vad han kallar det mera genuina Alabama. Han vill ändå inte säga att hemstaden är döende. Den upplever enligt honom bara en plågsam period av omstrukturering. Räddningen finns utanför staden, i bilindustrin och i rymdindustrin. Bilindustrin har svalt många av de som blev arbetslösa efter Russells omstruktureringar. Räddningen finns enligt Keith också i stadens gamla och förmögna familjer som med jämna mellanrum skjuter till pengar för skolorna och för stadens administration. Och så finns en annan form av räddning i alla de där omåttligt rika människorna från alla delar av landet som kommer till Alexander City för att därifrån snabbt ta sig vidare till sina sommarstugor vid det stora sjödistrikt som kallas Lake Martin. Keith tror att Alexander City och det omgivande sjödistriktet under sommaren kan uppvisa mera gammalt kapital än hela Wall Street sammantaget.

Alexander City ger idag ett lite förvirrat intryck. 

Bilar kör av och an. Jag ser samma bilar återkomma och fara iväg flera gånger under en halv eftermiddag. Stadens identitet flyter. Stora delar av arbetarklassen är borta, den som traditionellt formar själva kittet mellan de fattiga och de rika i USA. Och med arbetarklassen har också medelklassen gått förlorad, eller åtminstone drömmen om medelklassen.

Jag talar i över en timme med två svarta män som sitter på stolar på gatan framför en hårsalong nära Main Street.

De är arbetslösa, men de gör ibland olika städjobb på stan. En har besökt Brasilien. Han hade en gång en kvinna där. Den andra har aldrig lämnat Alabama. De jobbade på Russell, men de fick sparken. Det var 2005. Sedan dess bara ströjobb. Men de vill absolut något annat, för de skall också försörja hustrur och barn. Nu planerar de att flytta bort, kanske tillsammans, till Louisiana eller Kansas. I en liten stad i norra Louisiana har de en gemensam vän som äger en flyttfirma som kör över hela landet. Han behöver många starka händer. I Kansas känner de en man som behöver hjälp med sina åkrar. Framtiden finns någon annanstans. Inte i Alabama.

När jag lite omständligt frågar om de skulle beskriva sig själva som arbetarklass svarar de ja. Den ene tillägger snabbt att hans yngre bror nog ändå står snäppet högre i samhället eftersom han kör en begagnad Volvo och har ett fast jobb som vaktmästare på en bank inne i delstatens huvudstad Montgomery. Jag får för mig att han menar att man inte tillhör arbetarklassen om man har ett fast jobb och får en regelbunden lön.

Hur man nu sedan definierar den amerikanska medelklassen idag.

Vita och svarta amerikaner säger i olika opinionsundersökningar (bland annat från Pew Research Center) att man tillhör medelklassen om en familj på fyra personer på årsbasis förtjänar 75 000 dollar. Latinos säger att det räcker med 50 000 dollar för att tillhöra medelklassen. Samtidigt anser sig drygt hälften av alla vita tillhöra medelklassen, medan procentsatsen är något lägre för svarta och för latinos.

Med generösa definitioner som dessa hittar man förstås medelklass i alla partier och i alla samhällsstrata.

Det betyder då också att medeklassfamiljer idag mycket väl kan tillhöra de ungefär 50 procent av befolkningen som får olika former av understöd från staten. Understödstagarnas andel, i olika former, har exploderat sedan Ronald Reagans dagar i början av 1980-talet, från cirka en tredjedel av befolkningen till hälften idag. Samtidigt har USA förlorat 6 miljoner jobb inom industrin, en förlust som bara delvis kompenseras av en övergång från industriarbete till servicebranscher och ett nytt kunskapssamhälle. I hela världen brukar medelklassen känna sig hemma i allehanda serviceyrken och i moderna kunskapsyrken.

Den amerikanska medelklassen kan inte jämföras med den brittiska medelklassen som alltid trängdes mellan adeln ovanför och arbetarna därunder.

I USA är begreppet mera flytande, delvis beroende på avsaknaden av just adel. Och nyanserna är hårfina. I en reklamsnutt för Barack Obama på hösten 2012 ser man en man iklädd reflekterande arbetsväst och med hjälm på huvudet lyfta ut en lunchlåda ur sin pickup-truck. Detta är den klassiska bilden av amerikansk arbetarklass. Men rösten som introducerar reklamsnutten säger att "Medelklassen bär en tung börda i dagens Amerika...".

Den amerikanska medelklassen och dess köpförmåga växte stadigt från 1970-talet till början av 2000-talet. Det finns många amerikaner som påstår att medelklassen under denna tid levde den amerikanska drömmen. Det påståendet gör också den Pulitzerprisbelönade journalisten Hedrick Smith i boken Who Stole the American Dream(2012).

Hedrick Smiths resonemang är nästan uteslutande ett socioekonomiskt resonemang. Han illustrerar sin tes med flera olika idealfamiljer. Någon riktig definition på den amerikanska drömmen får man inte. Mönstret är, eller har hela tiden, varit detsamma. Vit man möter vit kvinna. Tillsammans bildar de familj och köper hus. Sedan avancerar de i karriären, oftast på ett stort eller medelstort företag. De har fasta inkomster, betald hälsovård, en fem veckor lång semesterperiod och en pensionsplan som finansieras av företaget. Kvinnan avancerar från sekreterare till övervakare av en lagerhall och får 47 000 dollar i året i lön. Mannen avancerar från lägre chefsposition till position som äldre kvalitetsövervakare på ett stort företag. Han tjänar kanske 90 000 dollar per år. Paret har två eller tre barn och de köper nya bilar i en jämn takt. De gör också utlandsresor, kanske inte längre bort än till Mexiko, men ändå. Och mitt inne i denna ständiga ström av dagar och av mindre och av större beslut – en kärnfrisk medelklass som en gång levde den amerikanska drömmen om ständig mobilitet uppåt, framåt, vidare. Till death do us part.

 Att bli en del av den välmående medelklassen var alltid en del av den stora amerikanska drömmen.

Nu verkar den amerikanska drömmen för amerikanska ungdomar handla om rätten till effektiv sjukvård. Detta framgår i alla fall i en undersökning som har gjorts vid Rutgers University på sommaren 2012. Amerikanska ungdomar drömmer inte om rikedomar eller om hus vid havet eller om makt över medierna eller om storslagna hästrancher i Montana. De drömmer i stället om rätten till sjukvård vid påkommet behov.

Demokrater och republikaner använder idag ordet medelklass i var och varannan mening.

I den första tv-sända debatten mellan Obama och Romney från Denver i Colorado i början av oktober sade Obama att landet behöver en ekonomisk patriotism som indikerar att USA mår bäst när medelklassen mår bra. Romney kontrade med att säga att familjer med medelinkomster i USA har fått det mycket sämre under Obamas fyra år som president. Obama svarade och sade att han varje dag har kämpat för landets medelklass. Det var en lite banal sanning, eftersom en president rimligtvis måste kämpa för landets alla invånare, oberoende av ekonomisk bakgrund och status.

Både Obama och Romney säger sig alltså måna om medelklassens villkor och framtid. Men någon definition på medelklassen får man inte. Den som tillhör medelklassen, eller snarare den som vill tillhöra medelklassen, får definiera sig själv. Ett av de framträdande särdragen i allt som heter medelklass idag är dock att man i denna klass inte får vara alltför rik men inte heller alltför fattig. I dagens USA handlar medelklass om att ligga ungefär i mitten på alla ekonomiska skalor – och i mitten på alla andra sociala skalor. Extremerna faller bort och kvar blir den stora massan i mitten. Också en sådan inställning kan beskrivas som mycket generös.

Det enda man med säkerhet kan säga är att en av de främsta målsättningarna med den amerikanska drömmen idag är att hålla den stora medelklassen på gott humör inför presidentval”

 

PRESSRÖSTER:

 

"Den finlandssvenske idéhistorikern Nils Erik Forsgårds essä om USA år 2012, Himlar över Alabama, publiceras efter valet men är ingen valanalys utan en insiktsfull skrift om de avgörande frågorna både i valet och i amerikansk politik. Därtill är det en roadmovie i skrift, som bygger på flera resor genom delstaten Alabama under 2012. (---) Himlar över Alabama synliggör de utmaningar som USA står för och visar upp osminkade bilder från ett land i djup kris. Det Alabama som Forsgård valt som utsiktspunkt ger andra perspektiv än Hollywoods glättade filmdimmor eller börssiffrornas rökpuffar från New Yorks Wall Street."

SÖREN SOMMELIUS, HELSINGBORGS DAGBLAD, 30.12.2012

 

"När en reseskildring är som bäst blir läsaren medresenär. Läsaren känner atmosfärer, lukter och dofter, man ser människorna och vyerna och inser sammanhangen. Som resande samhällsskildrare har Nils Erik Forsgård förmågan att ta med sig läsaren på färden.(---) (Han) är skicklig och infallsvinklarna väl valda".

KJELL HERBERTS, VASABLADET, 24.11.2012

 

"Den självklara frågan är givetvis om det är någon vits att läsa boken efter valet. Svaret är: Ja, det är det".

BROR RÖNNHOLM, ÅBO UNDERRÄTTELSER, 6.11.2012

 

"En liten pärla". 

HENRIK OTHMAN, ÖSTERBOTTENS TIDNING, 6.11.2012

 

"Forsgård för också ett intressant resonemang kring vad ´den amerikanska drömmen´ är och har varit. Det är inte bara rätten till god levnadsstandard, i drömmen ingår också illusionen att alla är lika värda och kan nå samma mål. Fast det är inte sant, alla kan inte bli lika framgångsrika annat än i teorin".

BENITAS BOKBLOGG (ÅLANDSTIDNINGEN), 7.11.2012